Skräck - Engla

Det fanns en gång en flicka vid namn Engla . Hon var endast 15 år när hon gick bort. Om du vill kan jag berätta hennes historia. Vill ni? Vad bra. Men jag måste varna er. Känsliga läsare kanske ska hålla sig ifrån denna berättelse. Men hursomhelst. Nu startar vi:

Min mor hade skickat ut mig i skogen för att plocka svamp och bär. Inne i skogen träffade jag en man. Ungefär två år äldre än jag. Gudomligt vacker var han.
"Goddag min sköna dam" sa han och bugade. Jag neg. "Mitt namn är Antoine Delagardi" sa han med en attraktiv röst. "Engla Jones" svarade jag charmigt.
Han skrattade. "En vacker liten ängel" sa han och närmade sig mig.

Jag log nervöst och kände hur mina kinder hettade. Han tog min hand och kysste den. "Jag måste tyvärr gå nu. Men jag hoppas att vi kommer träffas igen" ler han. Jag känner mig plötsligt väldigt kraftlös och trött. Det kan bero på att det var på väg att mörkna. Men jag vände och gick hem. Min mor var rasande. Jag hade tydligen varit borta längre än jag trodde. "Nu går du upp till ditt rum!" skrek hon. Jag lunkade upp för trappan, in till mitt rum och satte mig vid fönstret. "Antoine" mumlade lyckligt.

Dagen därpå knackade det på dörren. Det var... Antoine.
"Goddag min ängel" sa han när jag öppnade. Jag log mest. Han förde ut mig ur huset. "Jag önskar fråga dig om du vill följa med mig till balen, som ska äga rum på lördag" frågade han allvarligt. "Ja tack" andades jag. Han log och kysste mig återigen mig på handen. Utan något vidare vände han sig om och försvann in i skogen. Och ännu än gång kände jag mig matt och kraftlös. Jag satte mig på stentrappen och tog ett par djupa andetag. Vad hände just? Det var som om han sög kraften ut ur mig. Jag skakade genast av mig den tanken och for upp till mitt rum. Det fanns ingenting som var acceptabelt att ha på en bal. Jag var helt enkelt tvungen att gå till skräddaren. Min mor och far var ute i skogen och arbetade idag. Så jag var helt ensam...

Jag dansade runt i mitt rum och nynnade på en melodi. Detta var min stora chans. Även om jag endast var 15 och inte giftasvuxen så såg min framtid ljus ut. Ibland blev flickor i min ålder bortgifta. Även om jag inte skulle bli bortgift utan gått villigt med på det. Jag satte mig på sängen. Tanken slog mig. Varför skulle han vilja ha mig? Det fanns andra, mycket vackrare kvinnor i staden. Så, varför vill han ha mig? Den frågan ekade i mitt huvud, och repeterades gång på gång.
Min mor och far hade kommit hem från arbetet och jag flög ner för trappen för att berätta den goda nyheten.
"Mor! Mor! Jag har blivit utbjuden av en stilig, rik man. Han vill gå på höstbalen med mig!!" nästan skrek jag. Hon stirrade på mig som om jag var ett spöke. "Vad sa du jänta? Ska DU på balen?" frågade hon och rynkade pannan.
"Jaaaa!!!!" skrek jag. Hon tog sig för pannan. Antagligen undrade hon hur vi skulle ha råd med klänningen....

Jag skickades upp på mitt rum. Mina föräldrar ville prata.
Nästa dag gick mamma och jag till skräddaren. Jag ville ha en ljusblå klänning utan armar. Resten fick kvitta. Fast priset diskuterade mor och skräddaren länge. Och tillslut fick hon ner priset till 10 pund. Vi gick sedan hem. Klänningen fick vi hämta på lördag, bal dagen.
Idag var det torsdag, men det kändes som tiden flög iväg. Och vips så var det fredag.

Jag satt och bet på naglarna. Det var något jag hade glömt. Det visste jag. Klänning, kavaljer och.. En mask! Det var ju en maskerad bal. Det var det som jag hade glömt. Jag sprang in till min mor. "Mor jag har glömt en mask" utropade jag. Hon såg på mig med mjuka ögon. "Är du nervös?" frågade hon mig vänligt. Jag såg ner och nickade. "Kom här" fortsatte hon och drog med mig upp på vinden. Hon ledde mig fram till en stor koffert och öppnade den. Där i låg tusentals av vackra smycken. Hon tog upp en vackert mask i silver. Jag stod och gapade. Det var äkta diamanter längst upp som formade ett hjärta. Hon satte det på mig och log. Jag fortsatte att gapa. Masken var så vacker. Även om man såg tydligt vem som var under den. Jag tog med mig den till mitt rum och satt länge framför spegeln och beundrade den...