Detta får aldrig glömmas bort.

Först idag har jag på riktigt insett hur jävla hemskt det var för judarna under förintelsen och i koncentrationslägrena. Benjamin Grünfeldt, eller Benny som han kallas, hade en föreläsning för oss nior idag, han berättade sin historia. Han föddes i en fattig ungersk-judisk familj, och när han var 16 år invaderade Tyskland Ungern och han blev förd till Auschwitz där han tillbringade åtta månader. Hans mor, far, mormor, mostrar och lillebror dog alla i gaskammare i Auschwitz direkt vid sin ankomst, läkare utförde selekteringen och bedömde att de var odugliga som slavarbetare. Han och hans storebror, som var 19, blev utvalda att vara slavar tillsammans med 34 andra som även de blivit godkända av 12000 som kommit dit i tåget med dem. 7000 blev gasade till döds och fem tusen skjutna och brända levande.
FörstÃ¥r ni hur mÃ¥nga oskyldiga liv som gÃ¥tt till spillo för att en man fÃ¥tt en idé om att de är mindre värda? Det är sÃ¥ jävla sjukt, jag kan inte greppa det.
Benny blev dödsdömd tre gånger under ett år, då han var i tre olika koncentrationsläger. En gång klarade han sig på grund att han var så duktig på att teckna, han skulle göra julkort till vakterna. En annan gång lyckades han smita och sedan gömma sig. Han var dömd till döden av nazister. Tre mirakel räddade honom från att dö i helvetet Auschwitz.
Det finns så mycket mer att berätta om vad han sa, men det är så mycket verkligare att höra honom säga det själv. Att han berättar om detta ofattbart grymma som han varit med om, hur människor blivit ihjälslagna, hängda och dött av vätskebrist framför hans ögon. Att man ser sorgen och beslutsamheten att detta aldrig ska få ske igen i hans ögon medan han talar.
Det är helt ofattbart, allt han varit med om. Fått hela sin släkt utom bror och farbror utplånad, mördad, av SS-män. Jag kan inte ens föreställa mig hur han har klarat sig genom det. Jag tror inte jag själv skulle ha klarat av det, jag klarade knappt av att höra på det utan att bryta ihop. Efter föreläsningen var klar slutade det inte rinna tårar, och när han gick förbi mig, tog tag i min arm, såg mig i ögonen och log ett sorgset leende tog fulgråten över.
Jag grät för hans förluster, för att människor är så grymma, för alla barn som aldrig fick chans att leva, för liven som fick så plågsamt slut, alla oskyldiga som dog förgäves. Han måste vara en så stark människa från grunden, och det verkade han vara också.
Har ni någon gång chansen, lyssna på hans berättelse. Detta får inte glömmas bort. Aldrig någonsin.