Vilse där uppe i det blå (/om att känna sig otillräcklig)

...

Sedan börjar "I Miss You" med Blink-182 rulla, allt du känner är att du är hemma igen på nolltid. Takten i introt kastar dig tillbaka till någonting som är så hemma det bara kan gå. De första sekunderna där bara trummorna hörs tar dig tillbaka till allt du har varit som sjuttonåring i en hastighet som är snabbare än ljusets. (Även hur du var som femtonåring, du visste bara inte om det då). Där bara ett instrument dunkar och där bara en känsla bultade i ditt hjärta. Otillräcklighet. Du är hemma men du är också vilse, det är någonting som inte är som det brukar. Omgivningen ser annorlunda ut. Du är nog vilse uppe bland molnen, eller ibland så känner du faktiskt så. Du befinner dig plötsligt i ett bländande ljus istället för i ett tryggt mörker. Det här är inte vart du brukar vara, du måste ha hamnat på den andra sidan som alla pratar om. Den som du alltid har spekulerat kring, den som ska vara så himla bra.

"The unsuspecting victim of darkness in the valley"*, allt du ser är dig själv i ett par filmliknande sekvenser. Allt som har fått dig att sluta vara så intet ont anande och oskyldig längre, allt som gjorde ont för första gången och allt som splittrade din själ. En sådan själ är otillräcklig, duger inte till någonting. Du är hemma för att du känner exakt som du gjorde då, men du är helt vilsen för allt är så annorlunda. Allt runtomkring dig är så bra, men du är ändå inte tillräcklig. Du vet inte hur du ska te dig, hur ska man vara egentligen? Känslan du känner hör liksom inte hemma i ljuset som du ser, det är just det som gör att du känner dig vilsen. Du trodde att allt skulle ändras bara för att du tog dig till den där andra sidan, som att bitarna av din själ skulla lagas när du hamnade där. Därför blev du för ett ögonblick allt som du var innan du var sjutton, och femton, år gammal igen, ett intet ont anande offer.

"This sick strange darkness comes creeping on so haunting every time"*, allt du hör är rösterna som sköljer över dig igen. O-T-I-L-L-R-Ä-C-K-L-I-G skriker dem. Det är nästan så att du glömmer att andas bara för att allt annat känns så mycket. Du inser att skiljeväggen mellan mörkt och ljust är så tunn att du står mitt emellan båda två. Du ser ljuset, men känner mörkret. "Åt vilket håll ska man tippa?". Mörkret är tryggt och bekant, fast ljuset är lockande vackert. Men tänk man trillar ned och slår sig så hårt att man aldrig kan resa sig igen? Är det värt risken? När man faller genom molnen finns det ingenting som fångar än förutom de hårda klipporna på bottnen, vilka blir förrädiska från hög höjd. Men så trygga och solida från marken...

Don't waste your time on me you're already the voice inside my head (I miss you, I miss you)* och du bestämmer dig. För att försöka tippa åt det rätta hållet. Inte det lätta, utan det rätta. Någon dag. När du inte behöver ditt sjuttonåriga jag längre. Du längtar.

* Not: De tre citaten som är markerade med en stjärna efter sig kommer från låten "I Miss You" med bandet Blink-182, publicerad 2003, och är alltså inte mina egna citat.