Berättelsen om Sinnisun

I norra Aigávim levde en gång en adelsman, en yngling vid namn Sinnisun, som inte tänkte på annat än att rida och ge sig ut på jakt. Han var en reslig ung man med ett smalt, fint ansikte som inramades av tjockt, vågigt mörkt hår, och till sättet var han gladlynt och livlig men tanklös.
En sommardag när Sinnisun var något och tjugo år red han ut på sin pigga fux. Han gav sig av mycket tidigt, i gryningen, utan andra följeslagare än sin jakthund. Det hade regnat i ett par dagar. Men denna morgon var himlen klar, solen sken och vattenpölarna började torka. Milda vindar blåste från söder.
Lätt till sinnes red Sinnisun under det gröna lövverket och det spelande solljuset. Den här klara och friska dagen färdades ynglingen under sin ritt allt längre österut över de böljande kullarna, in i en tätare och äldre skog dit han aldrig tidigare kommit på sina strövtåg.
Mot slutet av dagen befann han sig således en för honom okänd del av skogen. Plötsligt var där något som kom flygande ned ur en trädkrona. Hästen blev skrämd, skyggade och stegrade. Sinnisun som suttit försjunken i tankar tappade balansen och föll ur sadeln. En gren brast och slog till hästen som galopperade iväg.
Sinnisun måste fortsätta till fots, med hunden vid sin sida. Det skulle snart börja skymma och han hoppades hitta någon by eller gård som kunde erbjuda husrum för natten.
Snart nådde han en stor solbelyst glänta, och vid dess bortre kant låg ett litet och avlångt halmtäckt hus, med en låg mur omkring sin trädgård. Myrten, salvia, lavendel och liljor doftade där och färgrika rosor lyste, och gången var lagd med brokiga stenar.
När Sinnisun närmade sig huset såg han en ung kvinna i ljusröd klänning sitta på en bänk utanför. Han fann henne vara den utan jämförelse vackraste kvinna han någonsin sett. Hon var lång och slank och hade svart hår som var flätat. Hennes ansikte var ovalt, med långsmal näsa och fulländat formade läppar. Och vilka ögon hon hade – de var mörka som svarta körsbär och lysande.
Den vackra damen reste sig, leende.
”Var välkommen”, sade hon mjukt och sjungande. ”Jag är glad att se dig.”
Sinnisun var alltför häpen och förlägen för att få fram något passande svar.
Märkligt nog tycktes Sinnisuns hund med ens bli rädd. Den började morra och skälla. Men när dess herre röt till for hunden iväg, den sprang och försvann i skogen.
Sinnisun bad om ursäkt. Han var ytterligt förvirrad. Den unga kvinnan verkade granska honom intensivt. Plötsligt kom hon helt nära intill honom. En värme tycktes strömma ut från henne, och hon omvärvde honom med en ljuvlig lukt som måste vara parfymdoft. Han märkte att pulsen slog snabbare av upphetsning.
Sedan sträckte hon sig fram och rörde vid hans kind. Han kände kvinnans fingrar mot sin kind och hans hjärta slog en volt och började bulta ännu hårdare.
Nu gick den unga kvinnan och hämtade en tillbringare och en bägare. Hon fyllde bägaren med gult vin, och han drack av vinet som var svalt, lent, uppfriskande.
Hon såg på honom med sina mörka, glimmande ögon, hon sa: ”Mitt hem står helt och hållet till ditt förfogande, om du önskar stanna.”
”Ja…” sa Sinnisun. ”Jag stannar innerligt gärna kvar.”
”Bor du ensam?” frågade han sedan försiktigt.
”Ja. Men inatt kommer jag inte att sova ensam”, skrattade hon.
Efter att ha hört dessa ord böjde han sig mot henne och pressade läpparna mot hennes mun.
Det var sommarskymning, och allting eggade hans sinnen. Blomdofterna kändes starkare. Hon hade tänt en feber i hans blod, och han åtrådde henne. Ja, Sinnisun var alldeles betagen av den unga kvinnan, vars namn inte har nedtecknats eller bevarats i någon sång.
Sedan de intagit ett enkelt men utsökt aftonmål beredde hon åt dem en bädd med sidenlakan och sobeltäcke, och de avnjöt en kärleksnatt som han aldrig upplevt förr.
Följande morgon insåg Sinnisun att han älskade den unga kvinnan och hon verkade besvara hans kärlek. Alltså förblev han där.
De älskade varandra, älskade med varandra och tillbringade det mesta av sin tid tillsammans, medan sommaren övergick i höst. Sinnisun var helt enkelt förtrollad, till den grad förtrollad att han inte frågade varför den sköna kvinnan bodde ensam på en så enslig plats. I sin förblindelse förundrade han sig inte heller över att där ständigt fanns mat och dryck, fast inga tjänare syntes till.
Hösten gick och Sinnisun var kvar hos henne.
Han var övertygad om att hans liv inte kunde ha någon annan mening än att leva med henne. Hon var i hans ögon den underbaraste kvinnan under solen. Ibland tänkte han att han ville gifta sig med sin älskade och föra henne med sig till sitt hem. Emellertid förmådde han inte övertala henne att bryta upp. Och allteftersom tiden gick tänkte han mindre på sitt gamla liv eller omvärlden överhuvudtaget – så uppslukad var han av sin passion. Det tycktes som om hans egen vilja hade försvunnit.
Det blev vinter och höga snödrivor utanför. Men varken föda eller ved saknades i huset. De två älskandes lidelse, ömhet och omsorger gjorde dagarna och nätterna ljuva.
Så hände det sig en morgon nära sommaren att det unga paret befann sig på husets baksida, i trädgården. Det fanns inte ett moln på himlen, det var vindstilla och daggen glittrade i gräset. Fåglar kvittrade i buskarna och träden.
I trädgården fanns en damm. Den unga kvinnan satte sig på en flat sten vid kanten. Hon sa:
”Jag tror att det inte någonstans finns en lycka som vår lycka.”
Sinnisun vände sig om just som hon böjde sig över dammen, och hans blick råkade falla på hennes spegelbild i det stilla vattnet. Och då såg han att kvinnan, hans älskade, var en fasaväckande varelse. Hon hade inget hår, och det bleka skinnet spände på hennes benknotor; ögonen var små och svartglänsande och munnen liknade ett ärr hopsytt av rynkor.
”Du är inte en människa!” skrek Sinnisun. ”Du är ett monster!”
Varelsen i en kvinnas skepnad gav till ett skrik, och i nästa ögonblick förvandlades den till en grå rök som ringlade bort och försvann.
Sinnisun greps av en väldig fruktan. Han flydde ut och sprang allt vad han förmådde. Han sprang och sprang utan att våga se sig om och rev sig på taggiga björnbärssnår. Till slut kom den unge mannen till en bondgård, och folket där hjälpte honom att återvända hem.
Således hann verkligheten ifatt Sinnisun. Det visade sig att han hade varit borta i nästan ett år. Man hade sökt men inte funnit några spår efter honom och hade börjat räkna honom som död vid det laget.
Historien om den märkliga och förfärliga händelsen spreds vida omkring. Men Sinnisun hade förändrats; han var numera dyster och fåordig, nästan skygg. Han gifte sig aldrig och drog sig så småningom tillbaka till ett kloster där han sedan levde och dog.