Min väninna

Min väninna är mycket yngre än mej, men det gör inget. Det gör inte mej nåt och troligen inte henne heller… skillnaden är att de känslor jag har är på alla plan, hon ser mej mest som en ”vänlig farbror”. Tyvärr kanske man ska säga för hon är en så skön människa, en sån där fin och söt människa som liksom får en att smälta och smäkta, smälta inifrån och smäkta efter, kärlek av den yttersta graden.

Så vad gör man då, jo man lyssnar, man hör och hon berättar, man önskar henne allt det goda som livet kan ge. Och eftersom hon uppenbarligen och med rätta anser mej som alldeles för gammal för henne så njuter man av den vänskap som vi har, på vänskaplig nivå.

Men nånstans i ”cyberrymden” eller kanske världs-altet så möts våra själar, likt 2 rymdfarande farkoster så dockar de tillsammans gång på gång. Dessa härliga stunder då vi delar med oss av varann till varann, själv kanske jag är visare av erfarenhet naturligtvis, hon är mer funderade och frågande, hon är allt det där, som en kalv känner sin första vår. Upptäckarglädje och livslust, bara att se kalven hoppa på de gröna ängarna är liksom, en injektion av vitaminer eller ett stort glas vatten efter en lång vandring. HON är allt det där man önskar och är de nåt som jag verkligen tycker att Gud gjort fel, gjort mej ont rentav, så är det att vi inte är födda samma år, eller nåt år nära varann….

För hon verkar vara allt, allt det där som en man önskar sej, hos en kvinna… och om man vann hela hennes kärlek så… skulle lyckan vara gjord…. Lyckan vara ombord…
Men jag ser hennes lycka och njuter, för kärlek är inte att ta för sej, kärlek är, att kunna låta andra, göra som de vill, som de önskar, som de finner bäst, men ingen kan hindra mej att se och älska på avstånd, liksom ett klick grädde på livets mos.