Balladen om Elise Marlene

Det var tröstlösa dagar i sena april.
Jag var på resa från oro och spleen.
Det blev ensamma nätter med flaskan intill,
en vandring på måfå i östra Berlin.
Jag var en skugga i gatlyktans sken
när hon kom emot mig, Elise Marlene.

”Du är en främling som behöver en famn
Jag ger dig kärlek och min nattliga tröst
Jag finns här för dig och Elise mitt namn”
Jag hörde orden från en ömmande röst.
Det var en känsla som lyfte en sten;
jag tog dig i handen, Elise Marlene.

Jag följde Elise dit hon visade mig
och där jag mötte ett skälvande blod.
Om det var kärlek jag svarar väl ej
men Elise hon såg och hon förstod.
Och natten svann väl - timmen blev sen.
”Det är tid att gå nu”, sa Elise Marlene.

Så många nätter har sedan gått förbi
allt sedan den där natten i april.
Och inget är mig som den röstens melodi
som fann och vann mig när jag vandrat vill.
Jag längtar åter till gatlyktans sken.
Jag glömmer dig aldrig - Elise Marlene.