Röde baronens loggbok III

Kära Loggbok den 19 augusti 1812

Vi kastade återigen ankar på söndagen. Vi hade varit i land och fått oss några gudsord i kyrkan och sedan seglade vi ut på havet. Det var lite bråttom iväg. Kyrkobesökarna tittade lite tvivelaktigt på oss. Vi har ju inga andra kläder än piratkläderna. De tittade speciellt på mig med min svarta lapp för ögat. Nåväl vem bryr sig.

Vi seglar ut på okänt vatten. Det är jag Röde Baronen, Henrik Blåskägg, Styrman Jansson, Den sjukvårdskunnige Rubin, Kapten och många mera ombord. Som alltid finns det bara en kvinna ombord. Margaretha den enväldige. Jag skurade däck ihop med Henrik Blåskägg. Jag var välrakad idag. Vi hade ju varit i kyrkan. såklart att man ska vara välrakad och jag är flink med rakkniven. Och ni vet väl hur speglarna på den här tiden ser ut. De är lite buckliga, men bra. Och jag är inte van vid något annat.

Jag har lite feber, men kan inte klaga på det. Arbetet ombord måste göras ändå. Henrik tittar på mig och flinar. Vet du? Jaha undrar jag. Vet du, du sa ju att du ville lära dig kockyrket. Javisst svarade jag. Det är spännande att lära sig. Men säger Henrik Blåskägg jag har nys på ett mycket mer spännande jobb. Vad då undrar jag nyfiket. Ja, vi kommer att segla ett bra tag och sedan kanske kapa något skepp, men där vi kommer att gå iland. I det landet och staden så behöver de någon som hjälper sheriffen att spana på ortens infödda. De har mycket problem med att de som bor och befinner sig där inte följer lagen.

Men säger jag bestört. Jag är pirat? Med svart lapp för ögat och sjal över håret. Vi är pirater och rövare. Ska jag säga till folk att följa lagen. Jamen säger Henrik Blåskägg, det är ett spännande arbete. Ett riktigt ämbete. Du kan väl byta om med nya kläder och porslinsöga. Porslinsöga säger jag, porslinsögat är inte uppfunnet än. Nähä men vad använder man då så man ser proper ut. Ja i alla fall...du kan väl ta på dig något som passar.

Sagt och gjort. Vi hinner med att råna tre fartyg när vi ändå är i farten. Det var långt till fastlandet. Och precis som Henrik Blåskägg sa så behövde de en spanare där vi gick iland, en sorts privatdeckare som i lönn skulle spionera på de infödda på orten. Henrik hjälpte mig att bli anständig. Vi gick till en skräddare och sedan till en kirurg som fixade till ansiktet så gott det gick. På huvudet ett plommonstop. Snyggt ungefär som det så småningom skulle se ut med Dupond och Dupont i Tintin. Men som sagt de två, de fanns inte dom heller nu.

Jag fick mycket bra betalt på mitt nya ämbete. Ingen förstod att jag i själva verket var en pirat med många mord på mitt samvete. Det kanske är bra att ha ett sådant förflutet. Man förstår de som bryter mot lagen. Jag gick i skumma kvarter och avslöjade många som rökte opium. Blev dock inte så uppskattad av de som bröt mot lagen. Klarade mig ibland ut i sista stund från opiumtillhållen. Blev en gång jagad ut med en som hade kniv och en som hade vapen. Tillslut hade jag tjänat ihop till att tjäna hos en kock, fast inte på piratskeppet utan på fasta land. Jag gjorde slut med piratlivet nu.

Florence flyttade till mig och jag som haft dubbla ämbeten, fick även betalt fastän jag var och lärde mig hos kocken. Jag fick verkligen lön för mödan. Han hade mycket matgäster på Gästgiveriet så jag var mycket välkommen där. Så småningom gifte sig jag och Florence. Det är bara en sak som bekymrar mig. Vi kan inte få barn. Men jag är så glad att ha lämnat Piratlivet. Jag har berättat om mitt förflutna både för sheriffen och kocken. De hade inget problem med det. De var nöjda med mig och tyckte att jag gjorde ett bra arbete. Jag har varit på piratskeppet och arbetat en dag som kock när den andra kocken hade feber. Det gick bra för mina andra uppdragsgivare även fast det var på gränsen tyckte de. Jag hade ju lämnat den brottsliga banan.

Jag själv tycker det är okej. Jag jobbar bara i köket. Mördar inte, rånar inte och lemlästar inte. Men de säger att jag ger mat till de som gör det. Jag svarar dem att det är bara ett arbete, men okej jag är rädd om de två andra jobben så de får klara sig själva på piratskeppet i fortsättningen.

Kära Loggbok
Jag kommer att sakna Henrik Blåskägg, Styrman Jansson, Den sjukvårdskunnige Rubin, Kapten och många andra ombord. Speciellt Margaretha den enväldige. Jag tror att hon tyckte mycket bra om mig. Kanske hon var lite kär i mig. Vi delade en natt ihop. Hon väntar barn. Jag hoppas att det är mitt barn. Fast det får man aldrig veta. Kanske jag i framtiden får höra berättelsen om den nye Röde baronen havets fasa. Jag hoppas att Margaretha namnger honom efter mig om det är min son/dotter. Undrar om hen kommer att skriva loggbok som jag. Håll ögonen öppna. Det kanske kommer att komma en loggbok IIII. Men det dröjer. Det tar minst åtta månader att föda och sedan måste hen bli tjugo år innan hon åker ut på de sju haven.

SLUT