Tiden lägger sitt skyddande hölje kring mig, jag ler och jag skrattar igen.
Men med tiden är det så att den kastas lite hit och tid.
Orden rullar tiden tillbaka och jag är en skör fågelunge igen som gapar, gapar, gapar stort.
Inte efter mat.
Pinne efter pinne dras undan i boet under min dunklädda kropp. Mitt gap blir större allteftersom tryggheten minskar.
De där dropparna mot mitt hjärta. Envetna upprepning.
Det skyddande höljet, som en dimma skingrar det sig för rosten som droppas fram i mitt hjärta.
Jag ler och jag skrattar igen
Kan man göra det med ett rostigt gammalt hjärta?
Du måste vara inloggad för att kunna skriva kommentar till elviracotton:s text. Bli medlem gratis här ovan, eller om du redan är medlem - logga in.