Kvinnan på stugans tak

Stugan var röd med vita knutar och jag stod där och kikade över en kulle för att se vad det var som rörde sig över stugans tak. Min dåliga syn och fantasi fick mig att tro att det var ett stort lakan som fladdrade i vinden, som om det hade fastnat i tv antennen och ryckigt gjorde allt för att bli fri. Jag närmade mig stugan rätt långsamt, då mina ben med åren blivit värkbrutna.

Snubblade över resterna av en vedtrave och hör nu först att det vita på taket har en röst. En kvinna står där på stugans tak iklädd en vit tunika som fladdrar vilt i vinden. Ett ord här och där lyckas jag höra och inser att kvinnan behöver hjälp, all hjälp hon kan få. Stegen som tog henne upp på taket ligger nervält under det stora altanfönstret och jag börjar långsamt baxa upp stegen mot väggen igen.

Upprörd klättrar kvinnan hastigt ner för stegen samtidigt som hon talar till mig med en röst smått hysterisk och flåsande. Allt hon hade tänkt var att sitta på sitt hustak och titta på solnedgången kvällen innan. En uppgift som en dam i hennes ålder kanske inte borde utföra, men äventyrlig hade hon tydligen alltid varit enligt henne själv. När hon steg av stegen kvällen innan så tog en vindpust tag i stegen, den rasade långsamt efter husets framsida och landade i rabatten och kvar på taket blev hon.

En frusen, trött och hungrig kvinna som presenterade sig som Alice bad mig vänligen att komma med in på en stadig frukost.