Parningsdans

Det var en så bra låt. Jag kunde bara inte låta bli. Eller - jag var trött på att skämmas. På att vara blyg. Jag vet att jag kan dansa. Eller, i alla fall någon sorts improviserad discobalett. Eller vad man ska kalla det. Jag larvade mej bara i kanske en halv minut. Jag stod ju inte på scen, det var bara en stillsam fest.
  Och du var där.
  Det var första gången någon av er sett mej utbrista i dans, och efter mitt lilla nummer utbröt ni i en spontan applåd. Jag rodnade och böjde huvudet generat.
  — Inte visste jag att du var en så jäkel på att dansa, sa någon när jag åter hade satt mej i soffan.
  — Äsch, sa jag men bestämde mej plötsligt för att slänga all blygsel åt skogen. Dansa är som sex, sa jag frankt. Alla sinnen och alla kroppsdelar måste vara med. Från fingertopparna till ögonen. Från rytmen till saltsmaken. Och sen släppa på hämningarna och bara gilla.
  Föraktet i ditt svar gick inte att ta miste på.
  — Och du är naturligtvis en fantastisk älskare då?
  — Det finns inga fantastiska älskare, svarade jag lugnt. (Min genans var tydligen som bortblåst.) Det är lata egoister som bara vill ta emot som drömmer om stora älskare. Men sådana finns inte, bara bra par. Par som funkar kanske bara just då. När något gör ont och man inte vet vems smärtan är, då är det bra sex. Och vad betyder då "en fantastik älskare"?
  Ditt förakt hade bara växt ännu mer.
  — Och det har du så klart upplevt?
  — Ja.
  — Du är så jävla självgod och självrättfärdig!
  Antagligen har du rätt. Och med allt som hänt mellan oss så lät jag bli att säga det jag tänkte. Att jag älskar dej. över allt annat.