Buffel

I fredags när jag väntade på bussen på väg hem från jobbet så kom en man fram till mej. Han var väl runt fyrtio och full, och deklarerade:
- Kvinnorna är rädda för oss! Kvinnorna är rädda för oss!
Efter några reserverade plattityder från min sida så specificerade han:
- De tror att vi är bufflar.
Det fanns ju bara en sak jag kunde säga om den saken:
- Är vi inte det då?
Mannens ansikte blev uttryckslöst och han såg på mej. Jag var säker på att nu får jag en snyting. För att dämpa en eventuell förolämpning så sa jag:
- Jag är det.
Han fortsatte att se uttryckslöst på mej.
Men så sken ha upp. Strålade nästan. Det var som om en ofantlig vikt hade fallit från hans axlar.
- Ja, fan, vi är ju det!

Måhända är jag en optimist, men jag hoppas att detta ögonblick av insikt gjorde honom till en lite, lite mer ödmjuk buffel. För jag tror det gäller oss allra, allra flesta, att vi är snälla, men tafatta på våra egna, individuella vis.