Ingenstans

Hettan omslöt mig som en liksäck. Solen stod i zenit och endast springorna mellan murstenarna låg i skugga. Enstaka spinkiga insekter med oroväckande sköra vingar flög dåsigt mellan murarna. De fick mig att tänka på vingarna som jag själv haft. Som jag i alla fall tror att jag haft. Jo, det måste ha varit så. Det är den enda möjliga förklaringen.
  ödlor kilade hastigt över murarna och efter marken. Deras plötsliga rörelser tog mig tillbaka till nuet. Jag befann mig en dagsmarsch in i labyrinten. Av solen kunde jag läsa att jag höll en någorlunda rak kurs. Under hela min vandring hade jag strävat efter att ständigt ta mig vidare, på rak kurs, trots den fullständiga avsaknaden av ett mål. Jag hade varken viljestyrka eller meningsfulla argument för att göra någonting annat. Att stanna kändes ännu mer meningslöst än att fortsätta. I själva verket tänkte jag aldrig på det att fortsätta som någonting meningslöst. Jag tänkte inte på det alls. Att fortsätta var en naturlag, en oundviklighet. Men om vinden blåser till en plats med lägre lufttryck och vattnet rinner till en lägre nivå, vartåt gick jag? Jag ställde så klart aldrig den frågan. Hade jag stannat upp och gjort det så hade avsaknaden på svar omöjliggjort fortsatt vandring. Jag hade blivit kvar i Ingenstans. För det var där vandringen gick. Varje plats jag besökte var ingenstans. Varje gång jag satte ner foten efter ännu ett steg befann jag mig ingenstans.
  Ingenstans kunde vara oändligt vackert eller skrämmande fascinerande eller hopplöst oländigt eller fullkomligt ointressant. Det var alltid nytt så länge jag förflyttade mig, men det var alltid ingenstans. Jag kunde stanna vid underbart sköna platser och njuta av dem i flera dagar, någon gång i över en vecka, men förr eller senare insåg jag allt för klart att jag var ingenstans. Då blev uppbrottet oundvikligt. Jag måste vidare.
  Vad var då denna ruinstad, denna labyrint? Var även denna människoskapade plats ingenstans? Fanns där någon fundamental skillnad mellan dessa murars förvirrande formationer och de märkliga landskap som jag hade passerat, som jag kommit till, besökt och alltid lämnat?
  Jag stannade och vidrörde muren vid min ena sida, strök med handen över den. Stenen var en del av naturen, av landskapet, men stenens plats i muren var en skapelse, en konstruktion av de människor som varit där. Gjorde denna förflyttning av stenen från en godtycklig plats på marken till en utvald position i muren detta till någonting annat än ingenstans? Var egentligen dessa murar någonting annat än ett landskap, människoskapat eller inte? Och spelade det alls någon roll?
  Existerar ingenstans över huvud taget? Eller är det bara en illusion? En mental konstruktion?
  För att skingra tomheten med min egen röst ställde jag, utan hopp om något svar, frågan till en av ödlorna. Den hade inte heller något svar. Den kilade bara iväg någonstans.