På andra sidan

Att bara få komma bort för ett tag, slippa allt tjat, slippa allt gnäll. Det hade varit skönt. Genom hela livet går vi bara omkring och gör det vi bestämt oss för, vad är det för mening med det? Sen så blir vi gammal och så bang, så dör vi. Utan att ha åstadkommit någonting. Det hade varit så skönt om man ibland bara kunnat stänga av livet…

Solskenet bländade mig och fågelkvittret fyllde mina öron. Jag tog ett djupt andetag, det luktade vår. Så där obeskrivligt som det bara luktar en gång om året. Skogens doft förstärktes och jag kände tydligt granbarrens arom. Mina fotsteg förstärktes av grusets knaster och tystnade för stunden då jag traskade över ett snötäckt område. Jag slöt ögonen för att ta in känslan, sträckte ut armarna och snurrade runt. Jag kände mig trygg, som om jag hade hela världen vid mina fötter. Just för den sekunden, var livet underbart. Marken under mina fötter blev mjuk, jag dansade vidare över gräset som fortfarande var brunt men på väg att förändras. Mina ögon höll jag stängda, ögonlocken höll mig fast i denna underbara värld av dofter och ljud. Det smått slaskande ljuden som mina steg orsakade, förvandlades till smattrande läten då underlaget ännu en gång skiftade. Jag saktade ner farten i takt med det att jag sakta återvände till verkligheten. Jag stannade och armarna sänkte sig som av sig själv. Innan jag öppnade mina ögon stod jag bara där ett tag och bara tänkte på allt jag velat göra just den sekunden, men då var det redan för sent.

Jag har aldrig riktigt haft någon egen åsikt i frågan, personer som jag respekterar och lyssnar till har låtit mig höra att det bara blir svart. Det blir svart och sen så är det över. Det svaret funkar inte för mig, även om fler än en tycker så. Varför skulle jag acceptera att allting bara slutar existera, det vore väl pessimistiskt? Någonting måste ju finnas bortom slutet… Någonting, men inget paradis direkt. Det såg snarare ut som livet, livet med minnen överallt. Jag drömmer, försökte jag intala mig själv, men så ser jag mig själv stå långt borta på en asfaltväg och jag ser bilen som kommer emot mig. Jag är död, det finns ingen annan förklaring. Då jag öppnade mina ögon igen, efter smällen, efter mörkret, satt jag ute i mammas trädgård. Jag satt under det stora trädet som jag aldrig lyckats identifiera. Jag satt i hammocken och tittade bortåt vägen, iakttog mig själv då bilen träffade min kropp och slungade iväg den. Jag såg hela händelsen, sen ambulanserna, grannarna som kom från alla möjliga håll, men det jag märkte mest var min lillasyster. Hon skildrade sig från dem andra som om de var svartvita och hon själv, lysande röd. Hennes tårar rann sakta nerför de rödrosiga små kinderna och hon höll ett krampaktigt tag om mammas hand. Det stack till inom mig, som om någon stoppat något vasst rätt igenom mitt hjärta. Jag klarade inte av att titta mer och vände mig om. Där stod, till min förvåning, ännu ett jag. Jag som femåring, tolv år tidigare. Helt ovetande. Mina ögon glittrade som renaste havet och leendet fyllde hela ansiktets bredd. Min pappa var där. Han som senare skulle komma att försvinna ur mitt liv. Försvinna för alltid. Jag valde att göra som alltid. Jag valde att fly från mina minnen och vända ryggen till. Men det hjälpte inte, minnena fanns överallt, jag var fast att möta alla mina beslut, alla val i mitt liv. Mitt liv som var förbi.

De flesta har väl hört historier, sånger eller något liknande om himlens port och helvetets rike. Men om jag nu var död, vart var jag? Borde jag inte bli informerad, jag kan ju inte vara ensam om att vara död. Personerna från mina minnen var ju överallt, men de var ju inte döda, de var inte ens medveten om att jag existerade där. Man skulle nog kunna jämföra dem med overhead bilder, genomskinliga med fakta på. Jag gav snabbt upp med att försöka komma bort från minnena. Jag gick omkring i de områden som jag vistats i sen jag föddes. Men områdena var inte desamma, det var bara vissa platser som fanns. Platser som jag nu insåg haft en enorm betydelse för mig. Jag började strosa iväg mot utkanten av byn. Jag tittade bort mot horisonten och vägen såg ut att vara evighetslång. Helt utan förvarning tog vägen slut. Framför mig uppenbarade sig ett gigantiskt vattenfall. Det glittrade onaturligt och jag kunde se min egen spegelbild i det forsande vattnet.
– Vi tar nu emot offer 7829, var vänlig stig på!
Jag ryckte förskräckt till. Rösten ekade från andra sidan vattenfallet. Jag backade undan och stöp i ett träd. Det hade verkligen inte stått där förut. Vinden ven i mina öron, för en stund inbillade jag mig att den pratade med mig. Jag upptäckte en plastremsa runt min handled, en sådan som man får på sjukhus. Jag vred på den för att kunna läsa bättre. På remsan stod det mitt namn och ett nummer, 7829. Jag hoppade till då rösten avslöjade sig igen.
– Får jag be offer 7829 bege sig till reception 5!
Solen reflekterade sig i vattenfallet och bländade mig ordentligt. Jag höll upp handen för att skydda ögonen. Vattnet delade på sig och en röst inom mig drev mig framåt.

Jag klev in i en vit värld med människor överallt. Där var rader av receptionsdiskar, flera storbilds tv och längst väggarna var det milslånga arkivhyllor. Då jag vred huvudet mot hållet där jag kommit ifrån, var vattenfallet utbytt mot en kritvit vägg. Allting såg så stelt ut. På storbildsskärmarna blinkade sifferkombinationer och min blick stannade på den med samma nummer som min plastremsa. En grön pil pekade mot en av de många dörrar som var intryckta mellan hyllorna. För att stilla min nyfikenhet korsade jag mellan folket så gått det gick och kom ganska snabbt fram. Dörren saknade handtag, så jag tänkte att man kanske skulle knuffa upp den. Högtalarsystemet ovanför dörren knastrade till och jag klev bestört undan.
– Identifiera dig!
Precis som den tidigare rösten lät även den här stram och ganska så känslokall. Man kände sig verkligen inte välkommen till det här stället. Efter en stunds eftertanke svarade jag tveksamt.
– Offer 7829
Det kändes obehagligt att kalla mig själv offer, men dörren öppnades i alla fall och jag klev in. Rummet var ett litet kontor i samma stil som den stora vita salen. Bakom ett skrivbord satt en vitklädd man med glasögonen placerade på nästippen. Jag satte mig på stolen mitt emot honom.
– Andledning till död?
Jag höjde förvånat ögonbrynen, så det var mitt fel helt plötsligt? Okej jag hade kanske inte tänkt mig för då jag dansade runt och njöt av våren. Men hade jag velat dö kanske? Inte direkt!
– Jag har inte bett om att få dö, jag har faktiskt ett liv att leva klart om du förstår.
Mannen tittade irriterat på mig.
– Sitter du här och säger att du inte är färdig med ditt liv, vad har du då kvar som är så viktigt? Vad har du för mening att leva vidare för?
Jag öppnade munnen för att svara, men stängde den igen. Vad var meningen med mitt liv egentligen? Jag skakade upprört på huvudet. Det borde finnas mer än en mening med mitt liv, varför kunde jag då inte komma på en enda? Jag satt tyst och tänkte för en stund.
- Att fråga vad meningen med mitt liv är, tycker jag är ganska oväsentligt. Om jag var du skulle jag istället fråga vad som inte är meningen med mitt liv. Allting jag gör har en mening, det kanske inte alltid är en bra mening. Men det har en!
Utan att reflektera över mitt svar tog mannen upp telefonluren.
– Felsändning, återsänds snarast.
Jag behövde inte förstå det uttalandet. Jag hade inte tid att ens fundera över det han sagt. Återigen blev allting svart.

Jag kände återigen doften av våren, men istället för glädje och värme i kroppen, kände jag smärta. Jag öppnade ögonen och befann mig plötsligt på ett sjukhus. Mitt huvud bultade och ena mitt ben var gipsat. Mamma satt vid sidan av sängen med min lillasyster i knäet. De sov båda två.
– Mamma?
Jag viskade, men hon flög upp på direkten som om jag sänt en tanke till hennes sömn. Hon kramade mig varligt och glädjetårarna strömmade nerför hennes kinder. Jag kände hur mina egna ögon svämmade över och omgivningen blev suddig. Jag kände min systers lilla hand runt min egen och kramade den. Jag vet inte vad det var jag varit med om. Kanske hade jag varit på en plats mellan liv och död. En sak visste jag i alla fall säkert; aldrig mer att jag skulle underskatta meningen med livet, för det finns och den är större än någon anar!

 
-- Delade tankar --
Soppa. Sörjig soppa med slingrig spaghetti och massa äckliga fyrkanter som skulle föreställa nyttiga grönsaker. Buljongens fettbubblor liknade snarare sörja än mat. Jag rörde tankspritt om i tallriken medan jag pratade på med mina kompisar. Vi satt och pratade om vad vi skulle göra på lovet, men i mitt huvud rörde sig snarare frågor som hur jag skulle fixa att äta upp soppan. Jag la ned skeden och bröt av en bit från min hårdbrödmacka, såklart var den utan smör. Smör gör ingen nytta alls, man får bara fet hy och blir tjock.
– Tänker du föräta dig eller?
Det högg irriterat till inom mig då Johnnys fråga väckte mina dystra funderingar. Jag himlade med ögonen och satt tyst en stund.
– Det är äckligt.
Jag kände mig som en femåring då jag sa det, men det var verkligen äckligt. Linda gav mig en menande blick.
– Du måste ju äta ändå, annars svälter du ju.
Jag kände hur mina käkar bet ihop av en reflex. Varför skulle alla hålla på och tjata så? Det var ju inte precis som om jag höll på att bli anorektiker. Aldrig i mitt liv att jag skulle bli det.
Ylva som hittills suttit tyst frågade om alla var klara. Jag skakade på huvudet.
– Jag ska äta upp det här!
– Det kan behövas.
Det hördes så tydligt på Martins röst att han skämtade, men det tog långt inne ändå.
– Ja Emma passa dig så att du inte blir smal
Ironin i Marias röst fick mig att surna till ordentligt. De andra skrattade och någon kommenterade att jag var redan tillräckligt smal.
– Jag är färdig!
Jag hade inte tagit en enda tugga, men jag ville inte sitta kvar. Jag styrde ut stolen och la till skeden i tallriken.
– Men lägg av Emma, sätt dig ner och ät klart nu!
Jag tittade inte på någon av dem, det kändes som om de drev med mig. Jag reste mig tvärt och styrde in stolen med en smäll.
- Jag ska inte ha något mer!
Vad som var värst kan jag inte svara på, kompisarnas oroade blickar eller lärarna som plötsligt tystnade där de satt vid sitt bord. Jag tog porslinet och gick iväg med raska steg mot disken. I vanliga fall skulle jag ha ställt ifrån mig grejorna och gått tillbaka till dem som satt kvar inne i cafeterian, men idag styrde jag stegen uppåt på direkten.

Maria kom in just som jag satt mig i klassrummet. Hon satte sig bredvid mig, men jag ignorerade henne bara. Jag hade ändå inget att säga henne.
– Är du arg på mig?
Det var som om hon äntligen förstod att jag blivit sårad på riktigt. Jag skakade sammanbitet på huvudet, hon hade ju inte gjort något, ingen av mina kompisar hade gjort något. Inte medvetet i alla fall, men varje ord de sa sitter kvar långt där inne där de skar mig och jag är ständigt förföljd av dem.


 
-- Delade tankar --
Soppa. Sörjig soppa med slingrig spaghetti och massa äckliga fyrkanter som skulle föreställa nyttiga grönsaker. Buljongens fettbubblor liknade snarare sörja än mat. Jag rörde tankspritt om i tallriken medan jag pratade på med mina kompisar. Vi satt och pratade om vad vi skulle göra på lovet, men i mitt huvud rörde sig snarare frågor som hur jag skulle fixa att äta upp soppan. Jag la ned skeden och bröt av en bit från min hårdbrödmacka, såklart var den utan smör. Smör gör ingen nytta alls, man får bara fet hy och blir tjock.
– Tänker du föräta dig eller?
Det högg irriterat till inom mig då Johnnys fråga väckte mina dystra funderingar. Jag himlade med ögonen och satt tyst en stund.
– Det är äckligt.
Jag kände mig som en femåring då jag sa det, men det var verkligen äckligt. Linda gav mig en menande blick.
– Du måste ju äta ändå, annars svälter du ju.
Jag kände hur mina käkar bet ihop av en reflex. Varför skulle alla hålla på och tjata så? Det var ju inte precis som om jag höll på att bli anorektiker. Aldrig i mitt liv att jag skulle bli det.
Ylva som hittills suttit tyst frågade om alla var klara. Jag skakade på huvudet.
– Jag ska äta upp det här!
– Det kan behövas.
Det hördes så tydligt på Martins röst att han skämtade, men det tog långt inne ändå.
– Ja Emma passa dig så att du inte blir smal
Ironin i Marias röst fick mig att surna till ordentligt. De andra skrattade och någon kommenterade att jag var redan tillräckligt smal.
– Jag är färdig!
Jag hade inte tagit en enda tugga, men jag ville inte sitta kvar. Jag styrde ut stolen och la till skeden i tallriken.
– Men lägg av Emma, sätt dig ner och ät klart nu!
Jag tittade inte på någon av dem, det kändes som om de drev med mig. Jag reste mig tvärt och styrde in stolen med en smäll.
- Jag ska inte ha något mer!
Vad som var värst kan jag inte svara på, kompisarnas oroade blickar eller lärarna som plötsligt tystnade där de satt vid sitt bord. Jag tog porslinet och gick iväg med raska steg mot disken. I vanliga fall skulle jag ha ställt ifrån mig grejorna och gått tillbaka till dem som satt kvar inne i cafeterian, men idag styrde jag stegen uppåt på direkten.

Maria kom in just som jag satt mig i klassrummet. Hon satte sig bredvid mig, men jag ignorerade henne bara. Jag hade ändå inget att säga henne.
– Är du arg på mig?
Det var som om hon äntligen förstod att jag blivit sårad på riktigt. Jag skakade sammanbitet på huvudet, hon hade ju inte gjort något, ingen av mina kompisar hade gjort något. Inte medvetet i alla fall, men varje ord de sa sitter kvar långt där inne där de skar mig och jag är ständigt förföljd av dem.