Favoritdikt?

Har ni någon favoritdikt och kan ni den utantill? Eller har ni rent av flera?
Jag har en (som jag kan i minnet):

Vad händer med
en uppskjuten dröm?
Skrumpnar den samman
som ett russin i solen,
eller varas som ett sår
som sen förblöder?

(sen minns jag inte mer)

[quote="barbazooia"]Den drömmen som aldrig besannats, [/quote]
Tackar barba! (får man kalla dig så?) ;)
Tycker verkligen den dikten är grym. Att ha det jävligt och behålla någon slags positivitet, och på sådant flytande rim dessutom!

En dikt som ser så enkel ut men som jag tycker mycket om och som jag nästan kan utantill men som jag fick söka upp på nätet är denna:

Ja, tack av Sonja Åkesson

En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på det isande livet.

[quote="molluskicid"] Ja, tack av Sonja Åkesson [/quote]
Den var värmande!

[quote="mikel"] Den var värmande![/quote]

Just det! :)

[quote="mikel"] (får man kalla dig så?[/quote]

Jo, det går väl bra ;) Bara man kommer ihåg att jag inte är den fula enorma rosa barban utan den söta lilla gula ;)

Runebergs Den döende krigaren, från Fänrik Ståls sägner, är en favorit, men jag kan bara sista versen utantill.

Han kom från ett fientligt land,
En oväns svärd han bar,
Dock fatta, broder, rörd hans hand,
Och minns ej, vad han var,
O, blott på livet hämnden ser,
Vid graven hatar ingen mer.

(vet inte om komman och sådant blev rätt nu)

Som jag sagt i någon annan diskussion i en annan tid (!) har jag många favoriter. Och en hel del av dem kan jag utantill. Vissa är på tok för långa för att citeras här. En av mina absoluta favoriter fastnade jag för i tonåren, den är italiensk och har fått denna svenska språkdräkt

Var och en står ensam
på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle

och plötsligt är det afton

(Salvatore Quasimodo, Nobelpristagare, 1958 eller möjligen -59.
Vet ej vem som gjort översättningen men skulle tippa på någon av våra största poeter.)

Det kan inte gärna sägas bättre.

caprice skrev:Som jag sagt i någon annan diskussion i en annan tid (!) har jag många favoriter. Och en hel del av dem kan jag utantill. Vissa är på tok för långa för att citeras här. En av mina absoluta favoriter fastnade jag för i tonåren, den är italiensk och har fått denna svenska språkdräkt

Var och en står ensam
på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle

och plötsligt är det afton

(Salvatore Quasimodo, Nobelpristagare, 1958 eller möjligen -59.
Vet ej vem som gjort översättningen men skulle tippa på någon av våra största poeter.)

Det kan inte gärna sägas bättre.

Den är underbar! Jag har upptäckt den på senare tid. Stortjöt när jag läste den första gången (och även kommande gånger...). Jag hade nog tänkt citera den här med, men hittade inte min lilla lapp då. Men visst är detta bara en del ut en längre dikt? Brukar för övrigt användas i dödsannonser ibland. Inte helt fel.

Min favoritdikt, i decennier och alltjämt är denna:

Det är vackrast när det skymmer

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar stränder.
Allt är nära, allt är lång ifrån.
Allt är givet
människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra -
ensam, utan spår.

Pär Lagerkvist

Det är den vemodigt sköna stämningen. Den överensstämmer med min egen känsla - kan inte sättas åsido.
Annars kunde många exempel lämnas. Det finns många många starka och bra dikter - även nyskrivna på Argus.

Jag älskar Karin Boyes dikter.....
Här är väl en av hennes mest kända. Och nej, jag kunde den inte utantill...bara lite i början.
Läs och njut!
Mia

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Favoritdikt?

Vilka är inloggade