Blånaden sträckte sig från ögat och långt ner på kinden Och ögat var bara blod i det vita, pupillen fixerad �Doften av blod klär dig din jävel,� sa hon och stötte än en gång kofoten mot pannan, mot käken, mot tinningen huden brast, och redan nu skymtades dödskallens leende �Jag sa ju att du inte fick lämna mig.�